Att få en diagnos..

Hej alla!

Nu var det länge sedan jag skrev något, igen.. Tiden går fort - tänk om 2 månader har det redan varit Julafton?!

I början på året fick jag en diagnos, att jag troligtvis har endometrios. Den bättre varianten, jag har ''bara'' mensvärk 3 av 4 veckor varje månad... ;-)

Någon månad senare träffade jag min underbara läkare, som jag hade hört mycket gott om innan, och som är den enda jag vill träffa numera. Han har varit sjuk, i cancer. Fast han bara är 1 år äldre än mig. Så han kan förstå på ett annat sätt. När jag kom dit pratade vi, och det kändes verkligen som att han tog in allt jag sa och lyssnade. Andra läkare jag träffat har sagt ''tyvärr, din tid är slut - du får boka en ny''...? Hallå? Hur kan man säga så?

I alla fall... han kände på kroppen, gjorde tester, tryckte på punkter. Satte sig ned, och sade att det är absolut ingen tvekan att jag har fibromyalgi. Precis som min mamma, min mormor, och min gammelmormor..... Jag hoppas och ber till högre makter att Lillasyster slipper!!! Enligt mamma är jag den yngsta av oss med mina 33 år, hon var 35 och min mormor och gammelmormor var närmare 40 år.

För er som inte vet vad det är, så kallades det förr i tiden för ''Kärringsjukan''.. ha, ha. Varför vet jag inte - kanske bara för att gamla, sura tanter fick det? ;-) Man kan beskriva det som att ha ständig influensa. Värk i kropp och leder. Oftast har man fibromyalgi livet ut.

Bilder från Google. 

Här kan man se punkterna läkarna trycker på, och till höger kan man se hur en ''fibro-patient'' kan ha för problem. Jag har, tyvärr, reagerat på alla röda punkterna och har alla åkommor (m.fl.) på den högra bilden.

Fibromyalgi har även en egen symbol - en lila fjäril.

Oftast är det bilden ovan som dyker upp när man söker på namnet. 

Varför just denna symbol?

Jo, för att minsta lilla rörelse på en med fibromyalgi kan ge reaktioner på olika sätt - oavsett hur lite eller mycket man blir berörd. Om man petar på en fjäril vet man aldrig vad som kan hända - samma sak med en fibropatient.

Lila, på grund av den djupa färgen. Smärtan går så djupt in i kroppen.

Jaa, hörrni. Nu fick ni lite info om det. Men trodde ni jag äntligen var klar?

 Nähäää dåå! ;-)

Jag brukar ofta domna bort i händer, fötter, ben, ansiktet... Det hör ju liksom till denna sjukdom. För några veckor sedan kände jag mig konstig på jobbet, men trodde jag var trött och stressad för den veckan var rent av SKIT! Efter någon timme i bilen på jobbet domnar jag. I hela kroppen. Jag kände inte mina händer, inte mina fötter - ingenting.

Ringer Pappan och tårarna sprutar... ''Huur ska jag kunna köra bil när jag inte ens känner mina fötter? Jag känner iiingenting!!'' Han sa åt mig att försöka lugna ner mig (han vet hur stressad jag varit just den veckan, och stress kan göra allt sämre - som med mycket annat) och ringa chefen och be dem komma. Vi la på, jag tog alvedon, satt stilla ett tag. Kändes lite bättre och efter ett tag fortsatte jag och kunde jobba dagen (och veckan) ut.

Detta har hänt förut, och jag vet att det går över så småningom, men hur länge det sitter i vet jag inte. Jag har varit in till akuten för detta för några månader sedan. Tyvärr kunde de inte göra så mycket.

I Lördags kväll när jag låg på soffan domnade mina ben. Jag vågade inte ställa mig upp eller försöka gå, så Pappan bar in mig till sängen - tur man bara är 50 kg tung... ;-) Hoppades att när jag vaknade på Söndagen så skulle allt vara bra igen. Jo, tjena....

Jag kände inte mina fötter. De var ''sockerdrick-aktiga'' och kalla när jag tog på dem. Låg kvar i sängen. Känner hur höfterna börjar värka. Låren börjar sticka. Vaderna börjar sticka. Knäskålarna blir stekheta och börjar värka. Underarmarna känns som man lyft 200 kilo, totalt stela och med ''träningsvärk''..

Ringer 1177, som ber mig vänta för att ringa ambulans. Känner lite panik. Nej, jag vill inte åka ambulans!! Ambulanskillen tar över och jag säger att vi kan ta oss till akuten själva. Och så blev det. Barnens farmor fick ett bryskt uppvaknande och kom sedan hit för att passa barnen.

Några timmar senare har jag lämnat blodprov, tagit EKG och allt möjligt. Det ser bra ut! :-) Läkaren kommer in (precis när Pappan åkte iväg för att köpa något att äta! Jag som har så dåligt minne!!!) och säger att han läst i min journal (som börjar bli väldigt lång!) och han har sett detta förut och att han vet vad han pratar om. Förutom Fibron, så har jag även muskelreumatism. Han säger åt mig att ringa min läkare direkt på Måndag så att han kan skriva ut en kortisonkur till mig. Jag skulle även få kalcium utskrivet och något mera (minnet ni vet!). Kortisonet kan man få äta 6 månader - 2 år.... Varannan vecka ska jag träffa min läkare för att se om jag får rätt dos

 Kortisonet börjar hjälpa efter 2 veckor och tills dess ska jag inte jobba, sade han. Hmm, ja nu är det ju så att jag kan inte tänka mig någon annan läkare - och fler med mig tänker så. Han är fullbokad. TOTALT fullbokad, i mååånga veckor framöver. FÖRHOPPNINGSVIS ringer han mig imorgon, och kanske, kanske kan han klämma in mig några minuter mellan andra patienter. Om han nu inte litar helt på akut-läkaren och skriver ut det han föreslagit via telefon.

Det är bara att vänta, och hoppas... på att det ska bli bra igen så fort det bara kan!

Sådär hörrni, finns det någon läsare kvar...? :-) Ha ha...

Jag hoppas att nästa gång vi hörs så skriver jag något om huset. Vi väntar fortfarande på nya ytterdörren + fönster. De ska även komma och gräva för fiber. Så snart, snaaart kommer det handla om huset igen!

Kram till er alla!

♥